Drugs n alcohol
Det här med att blogga är en riktig drog, det är därför jag hållit mig undan... menneeeeeehh.... nu när jag ändå börjat kan jag ju lika bra slå på stort!
haha
Well, jag tog mig till Enskede och eftersom jag missat att rida där tre fredagar i rad nu (teori, sjuk, begravning) så kändes det lite ovant. Speciellt som jag är van att åka med Kattis men nu åker själv, eftersom jag slutar så mkt tidigare än henne med det nya schemat (sucker!). Jag anländer med andan i halsen eftersom jag aldrig kommer glömma den utskällning jag fick av Kurt den gången jag kom försent... Dessutom måste jag ju smöra lite för MVGt, alla kan ju inte ha egen häst (Boel, du ligger på VG. Rid bättre.).
Finner stallet helt tomt och börjar osäkert gå åt vänster, för något håll måste det ju bli.
Så pluppar allas vår Kurt fram bakom ett hörn. Jag var först. Klump av läskighet i magen. Jag måste börja vänja mig vid det eftersom jag är den enda som överhuvudtaget kan komma i tid. Får välja häst (bra tecken!) och bestämmer mig för att prova ngt nytt: Radina.
När jag har plockat av täcken o borstat i satt på strykkappor o alt annat pill går jag ur boxen för att hämta sadeln, men självklart krånglar dörren! Bara för att jag är ensam och alla hör och ser allt jag gör. "Du kanske ska be Kurt om hjälp" hör jag från stallgången. SuperKurt kommer och kryper runt i torven (ursäkta alla facktermer, men det är inte så viktigt. Torv är ett strö iaf.) och pillar på dörren från alla håll, medan jag står och ser på och känner mig så där härligt kvinnlig och borttappad. Jag frågar om det inte kommit någon till (hoppas hoppas), men nejdå. "jaha.. eeeeh. Jag kanske inte ska sadla då?" "Jorå vi kör ändå"
Panik. Ångest.
Jag ensam med Kurtan!
Horror!!!
Kalla knivar av skräck rakt in i magen.
Och då, när jag vänder mig om, som två små änglar, står Frida och Klara där! Jag har aldrig tyckt så mkt om de två bimbosarna!
Tre pers i enskedes stora ridhus är aldeles lagom (heh).
På vägen hem pratade jag och Klara dykning och jag är sjukt pepp.
Synd att jag missat att gå ut två dagar i rad o att det inte händer nått i kväll, jag behöver hänga med folk för att helt komma igenom dagens trauma. I need a beer!
Å andra sidan börjar jag noja på ett starkt alkoholberoende eftersom det suger så jävla hårt att vara tvångsnykter i över tre veckor!
haha
Well, jag tog mig till Enskede och eftersom jag missat att rida där tre fredagar i rad nu (teori, sjuk, begravning) så kändes det lite ovant. Speciellt som jag är van att åka med Kattis men nu åker själv, eftersom jag slutar så mkt tidigare än henne med det nya schemat (sucker!). Jag anländer med andan i halsen eftersom jag aldrig kommer glömma den utskällning jag fick av Kurt den gången jag kom försent... Dessutom måste jag ju smöra lite för MVGt, alla kan ju inte ha egen häst (Boel, du ligger på VG. Rid bättre.).
Finner stallet helt tomt och börjar osäkert gå åt vänster, för något håll måste det ju bli.
Så pluppar allas vår Kurt fram bakom ett hörn. Jag var först. Klump av läskighet i magen. Jag måste börja vänja mig vid det eftersom jag är den enda som överhuvudtaget kan komma i tid. Får välja häst (bra tecken!) och bestämmer mig för att prova ngt nytt: Radina.
När jag har plockat av täcken o borstat i satt på strykkappor o alt annat pill går jag ur boxen för att hämta sadeln, men självklart krånglar dörren! Bara för att jag är ensam och alla hör och ser allt jag gör. "Du kanske ska be Kurt om hjälp" hör jag från stallgången. SuperKurt kommer och kryper runt i torven (ursäkta alla facktermer, men det är inte så viktigt. Torv är ett strö iaf.) och pillar på dörren från alla håll, medan jag står och ser på och känner mig så där härligt kvinnlig och borttappad. Jag frågar om det inte kommit någon till (hoppas hoppas), men nejdå. "jaha.. eeeeh. Jag kanske inte ska sadla då?" "Jorå vi kör ändå"
Panik. Ångest.
Jag ensam med Kurtan!
Horror!!!
Kalla knivar av skräck rakt in i magen.
Och då, när jag vänder mig om, som två små änglar, står Frida och Klara där! Jag har aldrig tyckt så mkt om de två bimbosarna!
Tre pers i enskedes stora ridhus är aldeles lagom (heh).
På vägen hem pratade jag och Klara dykning och jag är sjukt pepp.
Synd att jag missat att gå ut två dagar i rad o att det inte händer nått i kväll, jag behöver hänga med folk för att helt komma igenom dagens trauma. I need a beer!
Å andra sidan börjar jag noja på ett starkt alkoholberoende eftersom det suger så jävla hårt att vara tvångsnykter i över tre veckor!
Kommentarer
Trackback