Hej dagboken

På request från Lollo ska jag skriva mer i min blogg och komma med något nytt idag...
(Fan, vad larvig jag är som ska hålla på att använda engelska ord hela tiden. Sitter och tänker febrilt på den svenska motsvarigheten till request, men kommer inte på det. Jag suger på alla språk. Så, med risk för att låta som Viktoria Silverstedt får jag väl fortsätta som jag gör... I guess... hahaha)
Hur kommer jag med något nytt? Jag fick göra en helt ny grej på ridningen idag i alla fall, det kan jag ju skriva om. Faaast, ridningen kanske inte är att räkna som ny grej. Men vad kan jag göra, jag har inget annat liv, bara på nätterna när jag klär min i tajta trikåer och räddar gamla tanter ur brinnande hus(?)
Ridlektionen idag alltså: Vi red till terrängbanan med Jossan, vilket innebär full gallopp dit, flänga över så många hinder som möjligt och sen full galopp hem. Jag gillar den grejen, man hinner inte så mycket på en timme annars, även om man kanske lär sig mer av seriöse Krille som cylkar upp och sedan verkligen står och håller lektion. Men självständigt arbete är också utvecklnade. Hur som helst, på väg dit möter vi två mammor som säger "Ni vet väl att korna går på banan nu?". Men inget hindrar Jossan. Helt glatt skriker hon bakåt: "Är det nån som är bra på att valla kor?" Gruppen garvar och vi fortsätter. Väl där inser vi att de verkligen är i den delen av deras nuvarande hage som vi hade tänkt hoppa i... doh. Men Hanna tar glatt tag i saken och sätter iväg mot korna på Zoran, som verkar smått skeptisk till de konstiga "hästarna" som ligger utspridda bland hindrena. Hanna tjoar glatt och Zoran ser mer och mer upprörd ut. Gruppen kommer till undsättning och plötsligt vimlar stället av skräckslagna råmande kor, som abrupt blivit uppjagade ur sin middagslur, skrattande och tjoande ridskoleryttare som för en gångs skull får göra något annat än att harva runt i ridhuset, och skärrade stackars ridskolehästar som inte vet vart de ska ta vägen. Roligast av allt var att mitt i kalabaliken hör man ett skriiiik! någonstans båkifrån. Där sitter Jossan på sin häst, så långt bort hon kan utan att se oansvarig ut för gruppen och är fullkomligt livrädd för alla springande kor! "Akta för helvete de kommer ju hitåt! AAAAAAAH!!! TA BORT KOJÄVLARNA!!!" omg, det var lätt det roligaste jag vart med om på Ågesta den här veckan (jodå, vattenkriget med småbarnen i söndags var också rätt kul, om jag låtsas att jag också är 14).
Som tur var hade vissa i gruppen dolda talanger för det där med cowboyande, så när korna bara stod runt ett sista hinder lät vi dem slutligen vara och kunde börja hoppa. Det gick rätt bra, jag hade bytt till mig min nya hoppkompis Cia, Philip gick inte ens med.

En annan intressant sak, som inte heller är så ny, var att jag inatt hörde någon slå sönder glaset i våran port-dörr. Vi har nyligen bytt kod, men jag undrar ändå vem som kan vara så desperat, alla som bor här har ju nyckel. Det såg rätt illa ut, men värden är nog van och rutan var bytt när jag åkte till stallet senare. Thuglife in da ghetto-hoods of stilsöder.

Bättre än så kan jag inte.

Mitt internet har krånglat och nej, jag är i allmänhet inte så pepp på att sitta inne vid datan så här års. Det är därför jag vart så nät-asocial på senaste tiden, jag har inte hållt koll på några av alla miljarder communitys jag är med i och jag har inte varit så bra på att läsa allas bloggar. I'm so sorry! Vill man få tag på mig i nuläget är nog det bästa att ringa, även om man känner ett motstånd för att Boel är en sån man inte pratat md på några år. Jag är för mänsklig för att bry mig.
Jag har dock fått sjukt många adds från lite olika håll på Facebook såg jag på min mail nu.. vad är detta? Facebook är det nya Stureplan. Eller möjligtvis bara det nya Myspace (eller lunar/pa för vissa av er).
Övriga nyheter i sajberspejs som jag inte orkat styra upp är till exempelvis den underbara bloggen "enhörningshjärta". Jag ska väl orka engagera mig och lägga upp en länk eller nått så fort jag orkar. Nu ska jag nog sova lite, jag är så trött att det snurrar, inte vet jag varför riktigt.
Och just det, de var lite bilder jag tänkt lägga upp, men min dator, där bilderna ligger, har inte internet nu heller (och det är därför jag inte fixat din bild än Jessie, om du hinner läsa de här innan vi hörs). En annan gång, mañana, mañana.

Det känns ungefär som jag varit nedgrävd i en grop de senaste veckorna. Jag har inte orkat ta tag i någonting, inte orkat leva mitt liv (och än mindre skriva om det, för alla er djupt intresserade, här i min idolbok...). Detta beror i första hand på att jag har haft galet mycket att tänka på i plugget och vart förkyld till och från hela tiden (som vanligt?). Jag tänkte i alla fall dra en liten breifing om så mycket som jag orkar av vad som hänt vid sidan av detta, och som också upptagit stor del av tiden.

Historien börjar en solig lördagmorgon på väg till Arlanda (den 28 april för den som undrar). Jag satt i bilen och försökte förjäves ta igen för den sömn jag inte fått den natten. Vi hade haft mösspåtagning dagen innan och att vara ute, komma hem vid fyra och sedan vara tvungen att åka iväg kl sex är inget jag rekommenderar, till de få som inte provat. Vaknade till någonstans i närheten av Arlanda, ungefär så nära att det var dags för mamman att få panik över att hon inte hittar, inte förstår skyltarna osv osv. Jag njöt lite av ögonblicket, såg det lite som sista gången jag skulle behöva stå ut med det här själv. Min bror brukar nämligen vara mycket bättre på att ta hand om henne och ha tålamod. Vi lyckades parkera bilen och gick in och köpte frukost. Självklart fick vi vänta i över en timme, även om de hade sagt att planet skulle landa tidiagre när mamma hade ringt på morgonen. Jag var trött och befann mig i nått ganska mysigt stadium av sömnighet, allt tedde sig som en dröm och jag var väligt fascinerad av sådant som hur solstrålarna letade sig fram över golvet... Mamma gick för att betala bilen igen och plötsligt, när jag tittade upp...
... stog han där.
Han stog där, brorsan, ensam och förvirrad, under "arrivals"-sklyten, brun som en bajskorv. Det var kul att se honom igen, tillbaka från sagornas och lägereldarnas land.
På vägen hem hade han mycket att berätta om sina surfar-äventyr i Central Amerika, och det har han fortfaranade, det slinker ut i små portioner då och då, som sig bör. Väl hemma däckade vi, och på kvällen gick vi ut, var och en åt sitt håll. Dagen efter var jag sjuk (no wonder).
 
Arlanda, före och efter (ok, han ser inte så brun ut på "efter"-bilden, men det var han. Sabla blixt!)

 Jag var jättesöt i min mössa på mösspåtagningen...

Efter det låg jag mest sjuk och försökte hålla tempot med studierna. Nästa historia jag orkar ta upp börjar efter teoriprovet i hästkunskap, fredagen den 11:e maj. Jag satte mig i skivstugan och skrev klart ett försenat arbete, virrade sedan runt i skolan ett tag, god knows why. Sedan gick jag hem och lade mig att sova ett tag, efter att ha köpt biljett hem från Roskilde. Jag var nämligen lite sjuk och hade inte sovit så mycket (händer det mig ofta eller?). Därefter pallrade jag mig ut för att köpa klänning, skor och smink inför kvällen, behöver jag tillägga att jag fick beslutsångest och ont om tid? Men jag har aldrig varit så bra på det där med framförhållning, jag blir oftast mest nöjd om jag bestämmer mig lite spontant.
När jag väl hade gjort mig jättesöt skyndade jag mig iväg till min studentskiva. Nästan där kommer jag på att jag glömt medaljongerna med "klassens..." hemma, mamma får rycka in som superhjälte. En av anledningarna till att jag hade stressat så kvällen innan och inte sovit så mycket var att jag suttit och gjort dessa titlar med "klassens..." tillsammans med Grim och Jonas från klassen, och även Malin på slutet. Vi hade samlat in listor med titelförslag och sedan satt oss att klippa och klistra, killarna hade vart tidsoptimister för ovanlighetens skull... surprise!
Hur som helst kom mamma ikapp mig och sedan var det bara att vänta in brorsan som skulle vara min gäst på middagen. Vi kom såklart sent och hann inte riktigt fatta det här med att bordsplaceringen inte var fullständig, utan bara visade vid vilket bord man skulle sitta. Detta gjorde att vi satt brevid de enda tre i hela klassen som jag inte har ett ord att säga till (tro mig, jag har försökt med dem förr). De var väl mindre kul, men middagen i sig var trevlig, med tal, bland annat från våra två bjudna lärare (Marianne Torrberg och Volker Petersen), och massor med Lambo. På slutet delade jag och Grim ut våra medaljonger (med diverse felstavningar... men vaddå, vi går natur) och det var uppskattat. Jag blev "klassens extreme makeover", vilket antagligen stämmer rätt bra. Motiveringen är jag dock mer tveksam till... men jag hade ju läst den tidigare, som sagt var jag ju en av de som gjorde dom. Andra förslag jag hade fått var bland annat "klassens flummigaste" av Tove och "klassens aggro" av Bill... 
Sen vare ferre och det var grymt kul!

Finnarna shotade som galningar medan vi andra tittade på i förundran...

Efter att jag hade gjort mitt vågade jag börja dricka och jag fick en sån där skön fylla där man är klar i huvet och bara allmänt glad och vild. Jag var överallt och ingenstans och var smått besviken på att jag inte hann vara mer med folket, både mina gäster, mina klasskompisar och mina nyfunna vänner här och där. Det var en sån där kväll när allting släppte, jag pratade med folk jag inte vågat prata med innan, begravde gammalt groll (till ochmed Bill blev blödig! mer än så ska jag dock inte lämna ut honom :P) och jag fick massor med pussar i pannan av mina vänner, som gillar mig lika mycket som jag gillar dem! Härligt! Synd bara att det var så många av de jag bjudit som saknades...
Det blev ingen efterfest som jag hade sett fram emot, men det var kanske lika bra eftersom alla var helt slut.

I skolan den här veckan har jag varit lite förvånad över att inte fler har pratat om vad som hände, men alla var väl så fulla att skandalerna är bortglömda, hehe. Dessutom har vi inte haft tid för sånt, vi har så få lektioner nu, vi ska bara sitta hemma och hårdplugga.

Jag har alltid kännt det som att jag inte passar in i min skola, men jag har väl helt enkelt formats om av att gå där, för första gången har jag börjat känna mig hemma nu. Bättre sent än aldrig, I guess.
Jag kommer verkligen sakna min klass, men som tur är ska de flesta av de roliga människorna med till Roskilde i år! Vi kommer bli världens största gäng...
Efter det stora fysikprovet vi hade igår känns det lite som att vi redan har tagit studenten, kom vi fram till. Jag tycker att det känns lite tomt och konstigt, det har liksom blivit så verkligt nu på sista tiden. Lite som det var på topmodel igår, med bara tre, och sedan två, tjejer framför juryn. Tomt och konstigt. (Shit, jag har blivit en sån som förljer Top Model! Och Desperate Housewifes, och Ugly Betty! omg.)
Det är hur som helst skönt att det knappt är något skolarbete kvar nu och jag tror att det är bra att jag kommer sakna Kärrtorp och klassen. Jag tänker i alla fall INTE göra om samma tabbe som när jag slutade nian! Ve!

Hmm... Jag kan ju tillägga att helgen innan min skiva var vi ute hos kusinerna på grillkväll/kareokekväll. Det var supermysigt och jag vart nersupen som ett as! Jag har aldrig mått så dåligt som dagen efter det... heeeeh.
I Söndags var jag också på bio med min bror och mitt ena kusinbarn, det var också grymt kul! Vi såg Töööörtels, och trots all kritik tyckte jag det var kul, även om jag kanske inte fick den nostalgitripp jag väntat mig.
Schlagern tittade jag på med Milia och Jessica och jag blev ledsen för att det gick så pass dåligt för Ark, stackars min Ola. Jag kommer aldrig glömma den sommarnatten 2001 när han signade min tröja... jag var så käääääär i Ola och Pelle (the Hives).

Puh, det får räcka! Hurra för den suttonne maj alla norrmän!

Gud så skönt att den här veckan snart är över. Imorgon kväll ska jag luta mig tillbaka och bara ta det lugnt (och bli jävligt full).
Sen kanske jag kan ta tag i mig och börja leva mitt liv igen. Och blanda mig in i era.

(Trevligt Elina! Har du en egen blogg? Vad har Mia för adress???)